sofiegrandin

detta kan bli ett långt inlägg så om ni inte är intresserade läs inte.



hej,
japp jag har gjort illa armen och egentligen är jag inte så glad att prata om det.
men ibland måste man göra saker man inte vill och nu ska jag ta det från början.

jag går på gymnastik och har tränat det i över 10 år. jag lever för gymnastik och jag kan inte leva utan det. jag har nästan aldrig varit rädd för någonting. jag har bara kört&kört&kört. för ett halv år sedan var ´vi på ett tränings läger i järfälla. jag vet inte vad som hände men mitt huvud bara snurrade & snurrade. även om jag bara skulle göra en volt gjorde jag två för jag såg ingenting. sedan dess har jag varit rädd för att göra bara en volt. jag har alltid kört två det senaste halvåret. det var en lördag. det gick inte så jätte bra för mig på hopp, jag körde dubblar men hade ingen fart så min tränare elin sa åt mig att köra en sträck, alltså en volt. jag gick tillbaka, sprang igen vägrade, gick tillbaka sprang igen vägrade och det gjorde jag ett antal gånger. tillslut sa min andra tränare åt mig, kör elller gå hem du kan inte träna gymnastik om du inte kan grunden. jag grät inombords men grät inte utombords, det kom inga tårar. jag stod och pratade med ellen, hon fick mig att le hon fick mig att köra, det jag var rädd för, det jag vägrade att göra. hon sa- sofie, du klarar det här. jag vet det, du kommer bli så glad när du landat. det var det sista jag hörde. jag ställde mig på spring mattan 10 meter ifrån hoppat, joggade fram ... hoppar på trampetten gör en sträck, hela jag blir glad sen får jag känslan att '' det här är inte rätt'' jag snurrade nästen en och en halv volt, känner min tränare elins hand i min mage och vipps landar jag. tar emot mej med armen ser att det är något fel på den, jag har ingen armbåge. jag sätter mej ner och min andra tränare ringer 112. jag sitter där och vågar inte kolla på min arm. jag grät inte, jag var bara chockad. jag försöker få tag i min mamma men hon svarar inte, min pappa är i stockholm. tillslut kommer mamma in springades gråtandes. hon sa att jag var aldelles grön. jag orkar inte berätta allt nu . men jag kom till sjukhuset och jag opererades på dagen. 
jag är fortfarande väldigt ledsen. ¨på trettio sekunder kan jag springa och landa och veta att min gympatid är över? att veta att jag kanske inte kan köra igen. att veta att jag inte kan springa och känna känslan i en sträck. att 10 års arbete inte lönat sig någonting. att veta att om jag hade gått hem hade jag kört igår. jag får fortfarande tårar i ögonen, tårarna tog inte slut på sjukhuset när jag fick veta att jag skulle opereras. jag grät varje natt i två veckors tid för det gjorde så ont. sen blev gipset min vän. jag brydde mej inte om hur jag såg ut, jag kände mej säker. jag kunde göra vad som helst förutom det jag älskade mest gymnastiken. jag ville inte ta av mig gipset. jag tog av gipset endå bara för att jag ville börja köra igen. fick höra hela tiden- oj vad lite du kan sträcka din arm. - jag vill inte kolla på din arm den är läskig. det fick mej att må dåligt, att gråta inombords. jag vill ha det som vanligt jag vill ha det som jag hade när jag stod och pratade med ellenn. jag var mer rädd med min arm utan gips en med gips. om jag hade vetat att om en månad ska du sitta hos en psykolog, att om fem veckor ska du ligga hos en apropat och få fem centimeters nål in stoppad i din arm. då hade jag inte kört. men endå så gjorde gipset till den jag är idag. jag klarar det här, min arm är inte ett hinder i mitt liv. 
 

där är jag, där är mitt liv.